Vi lever i en tid där vi ständigt är uppkopplade mot allt och alla, men inte alltid på ett meningsfullt sätt. Vi är bara ett klick från att dela åsikter, döma främlingar eller skriva negativa kommentarer om saker som vi knappt förstår. Samtidigt verkar vi förlora förmågan att se oss omkring och inse att det krävs empati, ansvar och ett aktivt medborgarskap för att leva i samhället.

Under semestern, när de dagliga rutinerna går långsammare, finns det tid att reflektera. Och det är i dessa pauser som det blir tydligt hur ofta vi talar om rättigheter men inte om skyldigheter. Hur vi hyllar den individuella friheten men sällan nämner det ansvar som den kräver. Och hur vi, när vi står inför utmaningar som föroreningar, skogsbränder eller brist på medborgerligt beteende, alltför ofta förväntar oss att "någon annan" ska lösa problemet.

Intuitivt vet vi alla att delat ansvar och ett aktivt medborgarskap är grundläggande för samhället. Empati gör det möjligt för oss att förstå andra, men gemensamt ansvar påminner oss om att vi är en del av något större. Varje liten gest har en kollektiv inverkan. För en chef innebär ansvar mer än ekonomiska resultat: det innebär att överväga effekterna av beslut på team, miljö och samhälle. För lärare innebär det att utbilda såväl medborgare som elever. För föräldrar innebär det att föregå med gott exempel och visa barnen att medborgarskap handlar om att ta hand om det offentliga rummet, respektera andra och bidra till det gemensamma bästa.

Medborgarskap handlar inte bara om att åtnjuta rättigheter, utan också om att fullgöra skyldigheter. Det handlar om att följa de regler som säkerställer balans och rättvisa. Det handlar om att inse att enskilda handlingar påverkar allas liv. Och detta blir tydligt i vardagliga exempel.

Att kasta en cigarettfimp på stranden, kasta skräp från ett bilfönster och lämna glasflaskor i en torr skog. Små gester med stora konsekvenser. De förorenar havet, förstör landskap, underblåser bränder och sätter liv på spel genom att tvinga brandmän - som också är fäder, mödrar, söner och döttrar - att möta lågor som aldrig borde ha startat.

Det är här empati måste förvandlas till ansvar. Vi vet alla att det är viktigt att respektera gemensamma utrymmen. Men hur länge ska vi låtsas att det här är någon annans problem? Hur länge ska vi tillåta att brist på civilkurage förstör det gemensamma arv som Portugal utgör? Landet, havet, skogarna och städerna tillhör oss alla, oavsett om vi bor här varje dag eller bara återvänder under sommarsemestern. Detta är vårt gemensamma arv, och det måste skyddas för kommande generationer.

Delat ansvar är inte en abstrakt idé. Det handlar om att inte slänga skräp på marken, att använda askkoppar, att ta hand om offentliga utrymmen och att lära barn att det som är offentligt tillhör alla. En persons försumlighet kan kosta många människor livet. En enda glasflaska som lämnas i solen kan antända hektar av skog. En enda cigarettfimp i vinden kan förstöra hem och minnen.

Det som gör det hela ännu värre är att tekniken, som skulle kunna föra oss samman, ofta har motsatt effekt. Den kopplar oss till snabba bedömningar, ändlös scrollning och ytliga utbyten, men fjärmar oss från det väsentliga: att ta hand om varandra, vårda våra gemensamma utrymmen och känna ansvar för den gemenskap vi tillhör. Vi pratar mycket om empati, men omsätter det sällan i konkret ansvarstagande.

Det är dags att ändra på detta. Empati är början, men det är bara individuellt ansvar som kan skapa kollektiv förändring. Att skydda Portugal är att skydda oss själva. Och det krävs inga hjältedåd. Det börjar med små, medvetna val: att återvinna, respektera gemensamma utrymmen, följa regler och vara uppmärksam på dem omkring oss. Varje gest är viktig eftersom de tillsammans formar ett rättvisare, mer stödjande och mer hållbart samhälle.

Portugal har ett unikt arv: från stränder till skogar, från byar till städer. Men det är mer än ett territorium, det är en gemenskap. Medborgarskapet är den kraft som håller samhället vid liv. Om vi vill ha ett land värt att leva i och värt att föra vidare måste vi gå från empati till ansvar. Först då kan vi bevara det som är mest värdefullt: vårt gemensamma hem.