Jag borde ha vetat bättre än att tro på allt de berättade för oss på sin webbplats. Det verkade för bra för att vara sant att få veta att det skulle öppna i tid för att vi skulle kunna ta en lunchutflykt och anledningen till det var att det var för bra för att vara sant. Vi ville undvika den kraftiga eftermiddagshettan - det var ännu varmare nere i dalen än uppe i vårt näste i bergen - så vi drog iväg sent på morgonen genom den rökiga luften, trygga i förvissningen om att vi skulle vara hemma igen innan eftermiddagens stora hetta, efter en lyckad resa. Ha, vad jag nu skrattar åt vår oskuldsfullhet.

Allt är tomt

Vi står inför rader av igenbommade bås, öde praças, tomma bord och ... åh, vänta lite, det är någon på det provisoriska matstället som pratar med en säkerhetsvakt. Vi går dit för att prata. Huvudena skakas. Vad var det vi tänkte på? Inget öppnar före tre. Och även då är det så varmt att de flesta inte öppnar förrän mycket senare. Efter mörkrets inbrott. Det är kvavt under de där tellosarna . Men vi kan äta lunch här. Det är där säkerhetsfolket äter. Enkel mat. Gastronomiskt? Inte om vi kan hjälpa det, pá.

Credits: Supplied Image; Författare: Fitch O´Connell ;

Vi vandrar iväg och småpratar med säkerhetsvakten som går i vår riktning, inte för att vi har någon riktning. Han berättar lite om hur det är att arbeta på den platsen och klagar på värmen. Vi håller med; det var därför vi inte ville gå dit på eftermiddagen. Säkerhetsvakten går iväg för att säkra saker och ting och vi går över till parken för att tänka lite. Vi vandrar nerför en gränd mellan fönsterluckor. Den heter Corredor da Morte och när jag ser höbalarna runt trädstammarna anar jag att det är någon form av tävling.

Parken

Parken är ett skogsområde med en flod och flera bäckar, där det har funnits flera gamla vattenkvarnar. Det är en plats att vila och orientera sig på, även om ölburkarna på marken skvallrar om att man har andra idéer. Det finns en stor tillfällig utomhusscen för sommarkvällar intill floden och vi sätter oss en bit bort från den. Påfåglar och tuppar från den närliggande voljären tävlar om vår uppmärksamhet. Två kommunala städare, en man och en kvinna, kommer förbi med sin vagn och sina kvastar och sopar undan ölburkarna och städar upp. Skräp från kvällen innan, föreslår vi och de rycker på axlarna. De stannar till för en liten pratstund. De har ett gott humör, är kvicka och lämnar oss med ett leende på läpparna.~

Återvänder till marknaden

Vi bestämmer oss för att återvända till marknaden och äta en tidig lunch. Ironin i att det inte finns några gastronomiska valmöjligheter på en gastronomimässa tilltalar oss. Nej, vänta, det finns ett val. Två matställen är öppna och vi studerar de båda matsedlarnas menyer innan vi väljer. Åh, förlåt, säger servitören på det ställe vi har valt, vi brydde oss inte om att ta ner gårdagens meny och vi har inget av det. Det gör inget, de kan göra lite bacalhau åt oss. Den har uppenbarligen stekts föregående kväll och värmts upp igen för att serveras oss, men portionerna är generösa och åtminstone chipsen är nylagade.

Det är varmt under markisen och vi slår bort flugor. Massor av flugor. Jag ser hur en äldre kvinna får plats vid ett bord i närheten. Hon har många tomma bord att välja mellan. Hon beställer vin till maten och jag noterar att servitören kommer med en flaska till henne. Det är ett av de där ställena där de tar betalt efter hur långt ner i flaskan man kommer, tänker jag. Hon har en enorm aptit och jag är fascinerad över att se en så liten och späd person sluka så mycket så snabbt. Innan vi åker har hon tömt flaskan. Jag väntar på att se om hon ska beställa en till. Jag blir besviken.

Servitören är ägaren och en pratsam man. Han är från trakten och vi utbyter skräckhistorier om den senaste tidens skogsbränder och skakar på huvudet åt det tragiska i det hela. Han svarar också på vår fråga om Corredor da Morte. Han påpekar att de barraquinhas som kantar ena sidan av Corredor alla är tillägnade vinförsörjningen. "Kom tillbaka efter midnatt", säger han, "så får ni se varför den har det namnet.

På väg hem igen

Vi var hemma i tid för en tupplur efter maten. På den korta bilresan tillbaka reflekterade vi över att vi hade gjort ganska bra ifrån oss. Om feiren hade varit öppen hade vi inte haft något nöje av att prata med vakten, städarna eller servitören (som hade varit alldeles för upptagna). Som det var nu hade vi fått lite av en insiders syn på evenemanget. Det sätt på vilket mässan hade organiserats med möbler av typen rent-a-barraca i raka rader och, utan tvekan, övervakad av någon med en MBA, ja, vi kunde halvt gissa hur det skulle ha sett ut. Den gamla skolans karaktär av evenemang som detta i forna dagar verkar förlorad för nu och de har alla blivit lite av en myckenhet. Det var i alla fall vad vi intalade oss själva och det var därför vi njöt av vår lilla utflykt till den feira som inte var.