Om att förändra världen – Del 1

Fråga: Hur kan man bidra till att förändra världen, till att göra den till en bättre plats att leva på? Det finns så många problem och så mycket lidande i världen: människor som svälter, krig, hungersnöd, översvämningar, politiska omvälvningar, förtryck av människor osv. Ändå framstår den yogiska vägen för utomstående som ett tillflyktsställe från världen för att arbeta med sig själv. Därför säger vissa att yogin är självisk och att det vore bättre om han blev socialarbetare eller något liknande för att verkligen hjälpa de drabbade. Jag skulle uppskatta om du kunde förtydliga din syn på denna fråga.

S. Ur ett världsligt perspektiv är detta problem ytterst komplext och måste betraktas ur många olika vinklar. Låt oss först titta på världens vägar och sedan på den subtila världens verkningar och dess mystiker, som – likt den Allnärvarande – ”agerar på mystiska sätt för att utföra sina underverk”.

Jag ska börja med en liten liknelse:

En gång för länge sedan sade Gud till hela skapelsen: ”Nu går allt som smort, jag tror jag tar en liten semester. Vem ska sköta saker och ting medan jag är borta?” Gudarna bleknade inför ansvaret. De såg osäkert på varandra, vred på fingrarna och hostade lite generat. Devorna och liknande änglalika varelser skrapade alla med fötterna och tittade bort, samtidigt som de försökte nynna. Plötsligt pipade Människan till och sa: ”Åk du bara, chefen! Vi klarar det här alldeles utmärkt, oroa dig inte!” Så gav sig Gud iväg, och Människan började forma sitt eget öde.

Och sedan dess har Gud aldrig fått en ny chans.

Människan inbillar sig fortfarande att hon styr världen. Men av någon anledning går det inte så bra. Han betraktar sitt verk och ser de ändlösa krigen och upploppen, mutorna och ojämlikheten, korruptionen bland makthavarna, den tanklösa rasismen, utnyttjandet och våldtäkten av jorden, hungersnöden och lidandet och förtrycket av folk samt det ständigt närvarande hotet om total förintelse. Han är inte särskilt imponerad.

Faktum är att trots sin rikedom och tekniska makt upptäcker han, när han tillåter sig att känna, att han är rent ut sagt olycklig.

Därför måste det vara någons fel. Han glömmer bort att han har tagit över Guds roll, skakar näven mot himlen och morrar: ”Vilken sorts Gud tillåter en sådan här värld?” Det är alltid bra att hitta en syndabock. När man inte får något tillfredsställande svar från Gud kan man alltid anklaga hans anhängare. ”Se på alla dessa andliga flyktingar! Dessa yogier, guruer och mystiska eremiter som lever i självisk avskildhet eller går omkring med huvudet bland molnen! Vad har världen för nytta av dem? Om de har några svar, varför återvänder de inte till världen och ordnar upp saker och ting?” Tanken är att även om det finns de som inte bidrar till världens problem, måste de få det inpräntat och tvingas känna skuld över det.

Människans minne är kort. Hon glömmer att nästan varje gång en helig man har försökt ställa världen till rätta har han korsfästs, bränts på bål, skjutits ihjäl eller på annat sätt förföljts och trakasserats. Detta är knappast en metod som främjar engagemang i världen.

Ändå har många vise män, sanningssägare eller humanitärer blottat sitt bröst för världens välfärd och fått betala priset. Det verkar som om endast historien vördar en helig man. Sällan, om någonsin, hyllas han av de ”galna folkmassorna” i sin samtid. Problemet är att siaren obekvämt nog talar sanningen, och människor bryr sig inte särskilt mycket om sanningen. Status quo är mycket bekvämare. Och sanningen har alltid varit dålig för prästerskapets, näringslivets och regeringarnas affärer.

Människor föredrar i hög grad att leva i sina illusioner och inbillar sig ändå gärna att de verkligen vill att världen ska förändras. ”Det är inte jag, det är de andra” är den rådande inställningen och den djupt rotade övertygelsen. Och helst är det ”de andra” som borde göra något åt den eländiga situationen. Därför insisterar de missnöjda på att yogin eller den kontemplative ska bli socialarbetare istället för att ”själviskt” söka sin egen frälsning. Ändå är världen redan fylld av oräkneliga ”osjälviska” socialarbetare, välfärdsinstitutioner, välgörenhetsorganisationer och välmenande välgörare av alla slag, som försöker lindra planetens problem.

Men ser vi att något förändras som ett resultat av detta? Även om deras arbete är värdefullt, påverkar det verkligen världsläget överhuvudtaget? Är de inte helt enkelt upptagna med att lappa ihop eländet som orsakas av människans oändliga omänsklighet mot människan (och särskilt kvinnan)? Och håller våra politiska och statliga lagar, fördrag och liknande verkligen måttet eller påverkar de den sociala förändringen? Eller ignoreras de oftast (som till exempel lagen om rasrelationer) eftersom majoriteten av mänskligheten inte är redo för förändringen?

Åtminstone gör de som arbetar för dessa mål vad de kan utifrån sin begränsade världsbild. Men de som klagar högst över vad andra inte gör – vad gör de själva för att hjälpa världen? Ofta lever de olyckligt i den, ”gör sin del” motvilligt och har en bitter inställning till dem som gör det de känner sig kallade att göra. Hantverkaren som är nöjd med sitt arbete känner inte behovet av att tala om för andra vad de bör göra med sina liv.

De som mår dåligt i sina egna yrken eller sin livsstil, men är rädda för att ändra på dem, gnäller sig helt enkelt igenom livet och sprider i allmänhet dysterhet och missmod omkring sig.

Det tjänar ingenting till att uttrycka omsorg om världen i stort om vi inte dagligen arbetar för att främja lycka i vår omedelbara omgivning. Om jag inte medvetet engagerar mig i att lysa upp någon annans dag, är chansen stor att jag istället förmörkar den. Vi verkar oförmögna att inse det meningslösa i att vilja hjälpa de förtryckta i Latinamerika, de svältande i Afrika eller var det nu må vara, om vi ständigt är spända hemma eller på jobbet, undertrycker våra barn eller bråkar med våra livspartner, föräldrar eller rumskamrater. Vi är ofta omedvetna om hur vi låter oss dras in i andras spänningar. Vi ser kedjereaktionen när chefen sätter press på oss på jobbet: nästa man i hierarkin tenderar att avreagera sin förödmjukelse genom att irriterat hävda sin magra auktoritet där han kan, vilket får hans underordnade att i sin tur lätta på trycket mot någon annan och så vidare, hela vägen ner i kedjan. De som befinner sig längst ner i kedjan kan ta med sig detta hem, ge sig på andra bilister i trafiken på vägen dit och sprida en tyrannisk stämning över sina familjer under kvällen. Sådana påfrestningar, bland många andra (som upprepas i en miljard hem, fabriker och kontor), plus dödliga doser av de dystra dagliga nyheterna, bidrar alla till det stressfyllda mentala klimatet nästan överallt idag.

Om vi redan är pressade inombords kan nästan vad som helst utanför oss tända stubinen. Därför bär vi alla fröna till psykisk, verbal eller fysisk strid i vår känslomässiga instabilitet och våra okontrollerbara sinnen. Om mitt nervsystem så lätt blir upprört, är jag då bättre än de krigshetsande ”andra” som jag fördömer? Visst börjar allt elände i världen med attityder som min? Om jag inte kan kontrollera mina egna eskalerande reaktioner, hur kan jag då hoppas på att åstadkomma någon meningsfull förändring i världen?