Som ett medel för att uppnå ett mål har BNP aldrig varit fri från kritik. Det har alltid varit en politisk konstruktion som tjänar makthavarnas intressen. Dess huvudkomponenter är beräkningar av konsumenternas inköp, företagens investeringar, statens utgifter och nettoexporten. Dessa beräkningar görs av statistiker som bortser från den svarta ekonomin med kontanttransaktioner. Följaktligen får BNP höga betyg när det används som mått på industrins ekonomiska hälsa och tillväxt, men låga när samhällets sociala välmående beaktas.

Värden som bör tillskrivas aktiviteter såsom hushållsarbete, omsorg om barn och funktionshindrade, tillfälliga anställningar och kulturella aktiviteter är viktiga för att beräkna värdet av samhällsutvecklingen. Denna osynliga sektor kan inte beräknas exakt, men om den exkluderas från BNP kan den rimligen uppskattas utgöra omkring 25 % av all mänsklig ekonomisk aktivitet.

Balansen i den statistiska information som finns tillgänglig för beräkning av BNP har förändrats drastiskt under 2000-talet genom den exponentiella ökningen av användningen av kryptovaluta för blockkedjetransaktioner. Även om transaktionerna fortfarande kan registreras i offentliga huvudböcker är sådan ”pseudonym” verksamhet en välsignelse för att dölja vinster från kriminell verksamhet, spel och hemliga operationer där avsikten är att minska eller undvika skatteplikt.

Denna skatteflykt är dock liten jämfört med det belopp med vilket de lönsamma intäkterna från den digitala ekonomin snedvrids på global skala för att beröva värdländerna en korrekt bedömning av de intäkter som genereras inom deras suveränitet.

Att de geografiska gränserna för industrin har upplösts kan direkt hänföras till tillväxten av molntjänster, som placerar tillgångar i form av immateriella rättigheter (såsom databaser, AI-algoritmer och egenutvecklad programvara) i en miljö utan fysisk definition. Multinationella företag kan med ett klick överföra äganderätten till immateriella tillgångar till jurisdiktioner med lågskatteklimat och oreglerade ekonomier. Dotterbolag kan sedan fakturera enorma licensavgifter för användningen av molnbaserad programvara i värdländerna, vilka har bidragit med infrastrukturen för datacenter, fiberoptiska kabelförbindelser och nödvändig hårdvara.

I de tidiga stadierna av utvecklingen av en digital industri får den nationella BNP:n ett uppsving eftersom praktiskt taget all sådan hårdvara måste importeras och därmed registreras vid tullkontrollen. Detta gäller dessutom utbyte av maskiner såsom Nvidia Blackwell-processorer, chip och servrar, som har en notoriskt kort livslängd på tre till fem år. Moms genereras också genom byggandet av lokala stödjande anläggningar samt anslutning till elnätet och vattenkylningsanläggningar.

Men så snart detta är klart och den digitala göken har slagit sig ner bekvämt i sitt cyberbo, minskar värdländernas skattepliktiga inkomster från investeringarna i anläggningstillgångar tills de blir nästan försumbara.

I slutet av 1900-talet hade OECD övertygat sina 35 medlemsländer och 85 associerade länder att anta olika index och åtgärder för att korrigera de avvikelser som den grå ekonomin orsakar vid beräkningen av den konventionella BNP:n. Denna ansedda organisation har också uppnått begränsad framgång när det gäller kryptovalutornas intrång i finansiella transaktioner.

Men med AI:s plötsliga intåg som den dominerande faktorn i den globala ekonomin visar OECD få tecken på att kunna hantera det nya system som har införts av de ”magnifika sju” amerikanska företagen. Dessa kan skryta med ett nuvarande värde på 37 biljoner US-dollar och en samlad makt att diktera vägen till finansiell stjärnstatus (eller glömska).

Problemet är paradoxalt. OECD utnyttjar alla sina ekonomers kunskaper, och deras AI-assistenter, för att fastställa nya områden för marknadsjurisdiktion där en global minimiskattesats på 15 % ska gälla. De sju cybermästarna utvecklar dock en överlägsen form av AI som kommer att kunna besegra alla sådana försök att reglera deras autonoma verksamhet eller beskatta den nya ekonomin som de har skapat.

Irland jämförs ofta med Portugal som en digital port till en ny europeisk ekonomi som håller på att omorganiseras för att möta kraven från AI i dess utlovade överlägsna form. Under 2000-talet väckte det irländska initiativet intresse hos Google, Apple, Meta och Microsoft att etablera sina europeiska huvudkontor för import och distribution av immateriella tillgångar inom EU.

Inledningsvis gjordes massiva investeringar i US-dollar i infrastruktur såsom datacenter och bostäder, men de intäkter som följde av exporten av finansiella tjänster och immateriella tillgångar inom EU fakturerades till stor del via offshore-centrum som erbjöd ännu lägre skattesatser än de irländska 12,5 procenten. Det resulterande välståndet fyllde de amerikanska investerarnas plånböcker, men mycket lite kom tillbaka till de irländska medborgarna, som delvis genom sina skatter hade finansierat en skenbar ökning av den ekonomiska produktionen på omkring 40 procent.

Den portugisiska strategin har dragit lärdom av det irländska exemplet. I stället för att avstå från suveräniteten genom att bli en digital koloni som i huvudsak fungerar som ett administrationscentrum för amerikanska utländska investeringar, fokuserar Portugal på den fysiska sidan av att bygga fast infrastruktur på sitt eget territorium. Landet kommer att förlita sig på EU:s NIS2-direktiv, som genomförs via det nationella cybersäkerhetscentret, för att ställa villkor för granskning av teknikjättarnas avsikter att monopolisera de europeiska digitala marknaderna.

I detta kommer den europeiska myndigheten att utmanas av den kolossala amerikanska apparaten, som väl vet hur man anpassar enskilda nationers byråkratiska system genom att använda sofistikerade nätverkstekniker och enorma kapitalresurser för att utnyttja svagheterna i den offentliga sektorn och därmed uppnå sina ekonomiska mål.

Den europeiska enheten är bräcklig; hoten mot dess ekonomi växer på grund av den globala fragmenteringen av gamla allianser och skapandet av nya allianser för att kontrollera vitala resurser. Dessa faktorer förhindrar en realistisk bedömning av BNP som en vägvisare för den ekonomiska hälsan i en värld som redan plågas av farorna med ett snabbt föränderligt klimat.