Turismen spelade en viktig roll i denna omvandling. Den lockade till sig investeringar, bidrog till att byggnader restaurerades, skapade företag och arbetstillfällen och gjorde Portugal till ett av de mest eftertraktade resmålen i Europa.

Det vore därför för enkelt att skylla bostadskrisen på turismen. Det portugisiska problemet är djupare. Morningstar DBRS uppskattar att det sedan 2014 har uppstått ett underskott på mer än 300 000 bostäder, vilket är resultatet av flera års otillräckligt byggande, höga kostnader, brist på arbetskraft och svårigheter i tillståndsprocesserna.

Men att erkänna detta innebär inte att man bortser från en verklighet: när utbudet är litet skapar varje ytterligare ökning av efterfrågan tryck. Turismens tillväxt och korttidsboenden har blivit ytterligare en faktor på en redan obalanserad bostadsmarknad.

Kanske är det därför det är dags att sluta diskutera turism och bostäder som om de vore två fristående problem. Portugal behöver båda delarna.

Landet måste fortsätta att vara ett konkurrenskraftigt turistmål, eftersom turismen står för investeringar, export, sysselsättning och ekonomisk aktivitet. Men det måste också se till att de som arbetar i våra städer kan bo där och att familjer hittar bostäder som passar deras inkomster. Den centrala frågan är därför planering.

När en stad beslutar hur den vill växa bör den kunna förutse hur många bostäder som kommer att behövas, var det är lämpligt att utöka turisterbjudandet, vilka byggnader som står tomma, vilka som kan renoveras eller omvandlas, var nya projekt bör genomföras och vilken infrastruktur som kommer att behövas för att hålla jämna steg med denna tillväxt.

OECD pekar själv i denna riktning genom att förespråka en turismpolitik som är mer integrerad med den regionala utvecklingen, som bättre kan hantera besökarflödena, fördela turismens fördelar över hela området och även ta hänsyn till de lokala samhällenas behov.

Detta innebär också att man måste se annorlunda på investeringar i turismen. Ett hotell kan restaurera övergivet kulturarv. Ett turistprojekt kan återuppliva ett förfallet område. Nya resmål kan skapa ekonomisk aktivitet i områden som förlorar befolkning. Och i regioner där det har blivit svårt att hitta arbetskraft på grund av bostadskostnaderna kanske turistprojekten själva måste börja överväga bostadslösningar för dem som arbetar där.

Framtiden bör därför inte handla om att välja mellan turister och invånare, hotell och bostäder eller investeringar och livskvalitet. Det bör handla om balans och, framför allt, om att ligga steget före.

Portugal är redan medvetet om turismens ekonomiska betydelse. Man är också medveten om bostadsproblematikens omfattning. Det som nu saknas är att förena dessa två realiteter i en territoriell strategi som kan avgöra var vi vill ha turism, var vi behöver bostäder och hur båda kan samexistera. För det nästa kapitlet i den portugisiska turismen bör inte bara handla om hur många turister vi kan ta emot.

Det bör handla om vilket land vi vill bygga upp med den turism vi har.