Forskare vid Università Cattolica gav 90 friska äldre vuxna något av följande: ingen tablett, en tablett som de fick veta var ett verksamt kosttillskott, eller en tablett som de helt enkelt fick veta var helt verkningslös – samtidigt som de förklarade att förväntningen om att må bättre ibland kan utlösa verkliga förändringar i kroppen. Tre veckor senare hade den sista gruppen – de som visste att deras piller var falska – förbättrat sin fysiska prestationsförmåga med cirka 9 %, hade bättre minne och kände sig mindre stressade än de som inte tog något alls.

Läs det igen: de fick veta att tabletterna inte hade någon verkan, och ändå hände något. Det var varken magi eller att viljan besegrade sjukdomen – forskarna är försiktiga, och det är jag också. Det var en liten studie, och effekterna var blygsamma. Men studiens utformning var ärlig, och budskapet är på ett märkligt sätt befriande.

Det som kanske bidrar till effekten är inte själva tabletten, utan ritualen kring den – den lilla dagliga handlingen, känslan av att göra något för sig själv, den tysta förväntan på att saker och ting kanske blir bättre. Det är en hävstång som du redan har, utan att det krävs något bedrägeri. Du behöver inte lura dig själv för att använda den.

Det innebär inte att varje hälsoritual blir till medicin. Men det tyder på att hopp, uppmärksamhet och rutin kan vara användbara komplement till de saker som vi vet hjälper.

Så jag har slutat himla med ögonen åt mina egna små rutiner – morgonpromenaden som jag ”bestämmer” är bra för mig, koppen med något varmt som jag ser som en nystart. Det visar sig att tron på att de hjälper inte är obetydlig. Ibland betyder den förvånansvärt mycket.